Om att våga

Läste inne hos LindaLotta häromdagen om det här med mod och att våga saker som man egentligen är lite skraj för. Igår visade min lilla loppa (snart fem år) bevis på detta, att våga! Hon har länge funderat på att ta hål i öronen och hon har gått och drömt om fina blom-örhängen. Det enda som har stoppat hennes drömmar är vetskapen om att det kan göra väldigt ont.
"HUR ont gör det mamma? Gjorde det ont på dig?"
Jag sa att det är svårt att veta hur ont det gör eftersom det kan vara så olika för olika människor. Vidare förklarade jag att det gjorde ganska ont på mig, men att smärtan försvinner ganska fort.
"Försvinner det på en sekund?"
Nja, det kan faktiskt göra ont i några dagar, medans hålet läker. Svarade jag. (Vad jag inte berättade för henne var att jag var i 16-årsåldern när en polare till mig gjorde mina hål efter ett smärre alkoholintag och bedövning med isbitar.)

Igår tog jag på mina superfina julklappsörhängen och dottern stod och tittade på och tyckte att jag blev så fin. Då bestämde hon sig!
"Jag ska göra hål i öronen mamma. Idag efter dagis."
Ups! Efter att jag lämnat henne på dagis ringde jag hennes pappa för att höra vad han hade att säga i ärendet. Han skrattade och sa att 'klart flickan ska ha örhängen om hon vill det'. Tilläggas ska att han tvivlade starkt på att hon verkligen skulle våga. Och ska jag vara ärlig så tvivlade jag också.

Efter dagis skuttade loppan ända bort till håltagningsstället där hon valde ut vilka örhängen hon ville ha, sedan skuttade hon vidare till apoteket för inköp av bedövningssalva. Salvan skulle sitta på i en timme så hon hade massa tid på sig att ångra sig. Men näpp!
"Det gör inget om det gör ont i flera dagar, jag SKA göra hål idag."
Är du inte rädd då? frågade jag.
"Nä, inte ett dugg!"

Och det var en väldigt kavat tjej som satte sig i stolen på håltagninsstället. Hon höll mig i handen och jag kan säga att min hand var svettigare än hennes. Alldeles rak i ryggen satt hon när tjejen som gör hål ritade små prickar där hålen skulle tas. Alldeles rak i ryggen satt hon när håltagningspistolen smällde av. Sedan fick hon en väldigt stram min. Munnen blev som ett smalt streck och hon blev alldles röd i ansiktet.
"Man får lova att gråta om man vill" sa håltagningstjejen.
Loppan bara skakade på huvudet.
"Ska vi ta nästa öra?" frågade tjejen.
Loppan nickade.
Hål nummer två togs och sen strålade loppan som en sol. Hon hade vågat! Hon var så modig!! Och väldigt väldigt fin.