... på jobb ser jag just en dagisgrupp gå förbi. Det är dotterns dagisgrupp, och där går min loppa hand i hand med bästa kompisen. Så söt hon är i sin hallonröda overall!
Jag smygtittar försiktigt när de går förbi. Jag hade gärnat öppnat dörren och ropat och vinkat på henne, men ibland funkar det inte så bra. Och det är inte kul att se och höra en ledsen tjej gå iväg med dagis.
Imorgon är det min tur att hämta henne!!
4 kommentarer:
När vi bodde hemma i norr och jag en dag satt i kassan, kom dagisgruppen dit och skulle handla.
I foajén stod då en liten lintott och tittade på sin mamma som var jag .., och han vinkade lite så där vink-vink .., lite blygt bara .. och jag trodde att mitt hjärta skulle BRISTA och jag kände så tydligt vad moderskärlek var.
Eller är.
Så när du berättade nu Annika, kom hela den känslan tillbaka.
Hej,
Tack för senast höll jag på att skriva, men det var kul att träffas. Reportaget från din arbetsplats kommer på onsdag nästa vecka. Fick en kanonbild på Leif ;)
Självklart får du länka till min sida. Jättekul!
Ha det bra!
/Fredrik
elisabet: Gulle! Och att de blir så där lite blyga... konstigt egentligen :)
fredrik: Tack detsamma! Jag hade ingen aning om att du skulle komma så det var en glad överraskning. Ska bli kul att se reportaget!
Jag känner igen det där när man ser sitt barn lite på håll - i en annan situation där man själv inte är med. En väldigt speciell känsla... som man vänjer sig vid med åren...
Vår pyttelilla har en kille på dagis. En ny. Han är också kär, har hon berättat.
Skicka en kommentar